Kursledaren jobbar som utredare för mänskor med olika handikapp via ett företag som köper sina tjänster av Försäkringskassan. Både i sitt nuvarande jobb och tidigare jobb bland annat som rektor och med invandrare och i södra Afrika har hon träffat på så många mänskor i många situationer där hon fått tänka  mycket över mänskliga rättigheter. Och inte minst hade det varit tankeväckande för henne att träffa personer från olika kamratstödsföreningar för psykiskt funktionshindrade.

   Hon sa att ÅTERUPPRÄTTELSE är en mycket viktig del i rehabiliteringen och återhämtningen för personer med olika funktionshinder och sjukdomar. Det handlar inte bara att bli frisk och må bra utan att även få bekräftelse på att det man känt och upplevt är värt att tas på allvar. Ofta är ju fördomarna, att man inte blir trodd, inte får den hjälp man behöver och ber om ett större lidande än själva sjukdomen eller funktionshindret. Det har jag själv en massa erfarenheter utav.

   En viktig fråga som togs upp på denna kurs var frågeställningen ifall Landstingen och Kommunerna tänker på begrepp som mänskliga rättigheter i deras verksamhet. Ofta handlar det om tex. Landstingens skyldigheter men inte patienternas rättigheter. Själv har jag en hel el fungerande kring om kommunerna – speciellt biståndsbedömarna – har några tankar över huvud taget angående mänskliga rättigheter. Jag vet ju med mig själv och många jag känner både funktionshindrade och äldre där biståndsbedömarna inte verkar förstå eller totalt förnekar de svåra lidanden och begränsningar man har på grund av olika sjukdomar och handikapp och att de inte lyssnar på när man försöker förklara för dem och att många sitter i sina hem som i ett fängelse fast man inte begått något brott utan bara drabbats av sjukdom eller funktionshinder. På slutet av kursen så tog jag upp denna fråga och kursledaren föreslog att man skulle försöka bemöta det hela det med humor fast man är beroende av biståndsbedömarnas nåd. Man bör tänka på att de har väldigt begränsad kunskap om funktionshinder. Det  är lättare sagt än gjort tycker då jag med tanke på de konsekvenser det kan innebära för den drabbade.

   För något år sedan var en gubbe från FN till Sverige och gjorde en utredning om hur Sverige följer FN:s mänskliga rättigheter och gav vårt land väldigt skarp kritik mot hur asylsökande flyktingar behandlas när det gäller bristen på vård. Slutrapporten har ISBN-nummer: 978-91-973654-20.

  Vi fick också en del datorutskrivna kopior på diverse saker gällande mänskliga rättigheter. Bland annat en skiss på ett isberg hur man ofta bedömer mänskor man inte känner från en ytlig basis, där man dömer mänskor efter det första intrycket, till exempel klädsel, synliga handikapp, ålder, utseende, beteende osv. men att en mänska är så mycket mer som uppdagas först senare.

   Det var även mycket prat om jämlikhet mellan könen och att kvinnor, speciellt psykiskt och intellektuellt funktionshindrade dito är extra utsatta i samhället, bland annat för sexuellt våld.

  Frågan togs också upp att mänskor som har olika syn på verkligheten och som tänker annorlunda än det vanliga godtagbara bör välkomnas i samhället tex. på arbetsplatser och ses som en resurs.

  Hon tog också upp hur mycket ROKS, Feministiskt Initiativ, Gudrun Schyman och  Stockholms Polischef Karin Göthblad blivit förlöjligade i media via falska vinklingar både när det gäller fotografering, filmning och skriverier.

  Det var också  mycket prat och diskussioner om att kvinnor diskrimineras inom vården därför att den medicinska forskningen skett på män och symptomen bland annat hos stroke och hjärtinfarkt är annorlunda och mer diffusa för kvinnor och det kan få katastrofala konsekvenser i form av dålig eller försenad behandling eller ingen behandling alls för många inom sjukvården tror det bara är psykiska problem kvinnorna fått fast de fått en stroke eller hjärtinfarkt.

   Hon tog också upp frågan om Berit Ås och de härskartekniker hon kommit underfund med finns, hur man mobbar och fryser ut andra mänskor på olika vis. Hon berättade om bakgrunden till detta.

  Kursledaren har sökt en massa bland annat på internet om mänskliga rättigheter för psykiskt funktionshindrade men det finns knappt något om detta, är ett bortglömd område som det behöver arbetas med mycket mera. Dock har utvecklingen kommit längre när det gäller fysiska funktionshinder.

   Det var en intressant och givande kurs med ett område som det behöver arbetas med överallt i samhället.

   Pudelns kärna i den här filmen är att huvudpersonen, en svart, mjuk, 23-årig adopterad kille (adoptivföräldrarna spelas av komikerna Babben Larsson och Claes Månsson som figurerar litegrann i början och slutet av serien) , Lennart Johansson är oerhört intresserad av dansbandsmusik och har Christer Sjögren som sin stora förebild och idol och vill ha en karriär som dansbandssångare. Godtrogen och glad ger han sig av till Stockholm och söker jobbet som han blev kallad till på anställningsintervju. När han kommer dit så ser dansbandskillarna ut som chockade gapande fiskar och är förskräckta över att han med ett så svenskt namn och tal och sång är svart och deras fördomar och rasism lyser igenom rejält. Det känns kusligt att de tror att publiken sviker om sångaren är svart.

    Egentligen är jag inte intresserad av dansbandsmusik, tycker det är trist och enahanda och lite fjantigt. Men den här filmen om dansband får mig att sitta som klistrad framför datorskärmen och vaken och full i skratt mest under hela filmen.

     Denna leende, mjuka och städade Lennart Johansson möter många motgångar men är fast besluten att starta ett eget dansband istället. Det är först  i slutet av serien han tappar modet och åker hem till Närke igen och känner sig deppig. Men i Stockholms förort så lyckas han få ihop ett synnerligen udda gäng musiker och bildar ett dansband. Det är en gammal arabisk militärmusiker som sörjer sin fru, en glad allt-i-allo-kille som också är invandrare som fixar lokal, en kul ung ljus svensk kille från ett fint villaområde som känner sig som och ser upp till fattiga invandrare och tagit sig an deras kultur, en tuff mörk tjej som drömmer att åka till Kina. Så småningom får de en manager och keyboardist också, en f.d. framgångsrik rapartist som spelas av Fares Fares. Just denna rollfigur blir min absoluta favorit. Han spelar en sådan där extrem tuff invandrarmusikerkille med siffertatuering på halsen, hängande byxor, svart mössa och pratar Rinkebysvenska. Han har uselt med pengar och kronofogden tar en del av hans saker. Han skäms oerhört av att vara med på ett hörn i dansbandet och gömmer sig när hans gamla invandrarkompisar ser honom. Lennart och den här killen är bägge invandrare men den ena vill vara invandrare och den andra, Lennart, känner sig jättesvensk och trivs med det.

   Det är oerhört många förvecklingar, fördomar och ekonomiskt trassel och komiska situationer de går igenom, otroligt bra. Till slut efter många om och men så får de uppträda på Allsång på Skansen och de får träffa de riktiga Christer Sjögren och Povel Ramel bland annat.

   Invävt i detta är även Lennarts förälskelse i sin ca 20 år äldre, gifta tandläkare hemma i Fellingsbro.

   Den här serien visar verkligen synen på invandrare på ett komiskt men samtidigt tankeväckande och tragiskt sätt.

   Det här är en humorfylld samhällskritisk film med fokus på att överdriva förlöjliga det amerikaniserade kommersialiserade skräpmats- och skräpkulturssamhället.

   Huvudpersonerna i filmen kallas Joe och Rita och ser ut att vara i 35-årsåldern. Joe jobbar inom militären och Rita är prostituerad. De har valts ut för att de är vanliga och medelmåttiga och inte saknas av någon familj och anhöriga för de har valts ut till att sövas ned under 1 år i ett militärt experiment. Men militären som ansvarar för projektet åker i fängelse för en sexskandal och projektet glöms bort och byggnaden där de ligger nedsövda i varsinn militärgrön behållare rivs. De vaknar upp 500 år senare. Då är hela Jorden nästan täckt av ett enda stort sopberg och det sker en jättelik sopravin.Joe  klättrar in genom fönstret till en korkad kille som sitter och glor på TV som sedan blir hans advokat då han åker fast för han saknar chipsmärkning på armen när han traskar till ett sjukhus och ber om en hälsokontroll. Folk åker runt i små fula bilar bland alla soporna och folk äter bara skräpmat. Det är megaskitigt på sjukhus fängelser osv. och alla mänskor som jobbar är korkade slackers och Joe är världens intelligentaste man fast han är en medelmåtta och han blir hyllad av presidenten som ser ut som en flippad hallick och beter sig som en sådan.

   Innan dess i filmen så visas en snutt om att de ointelligenta mänskorna som är fattiga förökar sig hej vilt och att de intelligenta med högt betalda jobb skjuter upp familjebildningen hela tiden och får de barn så får de något enstaka i hög ålder med hjälp av provrörsbefruktning. Jag tycker det samtidigt är att göra ned mänskor och att kategorisera mänskor. Många fattiga mänskor är faktiskt mycket intelligenta. Och intelligens kan man inte ärva heller och det är inte säkert rika mänskor är så intelligenta och perfekta heller. Så enkelt är inte livet och samhället.

   Det är ett dekadent otroligt skrämmande samhälle och värld som finns i denna framtid. Finns inte en chans att mänskor skulle överlevt i verkligheten med så usel miljö o.dyl. De har problem av allehanda sorter bland annat på grund av att deras grödor inte växer för de bevattnas med en slags kommersialiserad energidryck. När Joe fixar så de vattnar med vatten som ses med stor skepsis så börjar det växa i slutet av filmen då han ska avrättas på en slags arena med massor med publik med hjälp av monstertruckar och robotar.

   Synen på sex i detta samhälle är väldigt dekadent också.

   Det är på många vis en bra film men samtidigt lite ytlig. Är som en slags science fictionhumor.

flyger jag fram

över enorma djupfrysta vidder

-         en megavidsträckt jord

jag aldrig ens nuddat vid

med mina vardagliga

materiella fötter

Med shamankraftens klarsyn

ser jag ned över de obebodda nejderna

med gamla ruiner

efter Sibiriens

gamla diktatoriska arbetsläger

som är utkastade i landskapet

som gamla ryggsäckar

av politisk skuld

Och med denna insikt

om så många mänskors lidande

och för tidiga död

faller mina tårar ned

som ett strilande regn

över Kamtjajka

på min färd mot Nordpolens mittpunkt

   Jag har haft alldeles för stora eller kanske fel slags förväntningar på den här boken som jag läst och hört talas om under flera års tid och tänkt försöka få tag i och läsa. Den här boken har det gjorts en hel del reklam om som om den skulle vara helt fantastisk och presentera nya praktiska lösningar på demokratin i samhällena, även lokala sådana, i form av direktdemokrati.

   Den här boken var inte det lättaste att få tag i, de svenska Biblioteken verkar bara äga ett enda exemplar, magasinerad på högskolan i Karlstad varifrån den här boken fjärrlånades.

   Den första motsägelsefullheten och besvikelsen var att boken inte alls var grön utan brun. Inte visste man vilket år den var ifrån heller, det står 1980-talet frågetecken på bokryggen.

   Den här boken är skriven av Libyens president, Muammar Al Qaddafi, som det står i boken men  som  oftare här i västerlandet  kallas Moammar Khadaffi.

   Jag måste ta reda på mer om vad han är för person, han verkar oerhört motsägelsefull, en blandning av maktlystnad och strikt religiositet, frihet och humor,  delvis verkligen en politiskt ideologisk själsfrände till mina tankar och delvis dess raka motsats. När jag har läst den här boken har jag inte fått klarhet i mycket utan snarare fler frågetecken som hopats i mina tankar  och jag vill ta reda på hur den här påstådda direktdemokratin fungerar och vad denna frihetsskapare/diktator/västerlandsvän/västerlandsfiende och allt annat motsägelsefullt är för person. Det jag läst om honom på andra håll är att han är uppfödd i en nomadfamilj, är beduin, som störtat en tidigare kung i Libyen och lett terrorister och arbetat mot dem och fått stöd av västerlandet och motarbetats av västerlandet men numera ses som en positiv person av de västerländska ländernas makthavare vilket är märkligt eftersom det råder ett sådant arab- och muslimhat och terroristrädsla.

   Den här boken ska visst användas som någon slags politisk och ideologisk bibel i Libyen. Men jag kan inte begripa hur med tanke på hur den skrivits och är uppbyggd.

   Jag hade trott det skulle vara mer politisk ideologi i den, presentation av ett praktiskt och teoretiskt system hur man bygger upp direktdemokrati och där skatter, räntor, handel med omvärlden och arbete och kapital fördelas, som något i stil med Marx skriverier och teorier, eftersom han kallar sig socialist. Litegrann finns av detta där han menar att man inte ska producera mer än man använder tex. mat och att det ska vara jämn fördelning på resurserna.Men det är väldigt kortfattat och ytligt behandlat.

   Boken börjar med ett väldigt malande om att  grunden för samhället är familjen, nationen och olika stammar. Men jag har svårt att identifiera mig med detta eftersom jag inte tillhör någon familj och inte någon stam heller, jag tror inte att vi är många i Sverige som känner någon typ av stam-tillhörighet. Inte ens att jag riktigt känt någon speciell nationell samhörighet.

   Han gör långa utspel om hur den representiva demokratin fungerar som en diktatur. Där håller jag med honom i mångt och mycket för det är ursvårt att få till någon delaktighet och äkta individuell demokrati  för alla mänskor med partisystem, folkomröstningar där frågorna som tas upp och hur man får rösta på dem är starkt begränsade som ett ja eller nej. Representativ demokrati och partisystem är diktaturer anser han, delvis så håller jag med honom. Men jag önskar han skulle komma med andra alternativ och presenterat dem lite mer utförligare. Någon slags folkkongresser har dom på något vis med representanter men jag blir inte klok på hur det fungerar för det förklaras väldigt lite och vagt.

   Något han skäller oerhört mycket över genomgående i boken är just över olika typer av diktaturer, han skäller i stort sett på samma sätt som jag alltid har gjort, sedan jag var barn. Skillnaden är att jag alltid skällt över ännu fler saker än han gjort. För han anser att det strikta familjesystemet och könsroller och religionen är frihet och något naturligt och fritt, att den yppersta friheten är att ha en och samma religion och familjesystem genom årtusendena. Och vad jag förstått så är det shiamuslimsk lag som gäller i Libyen, eller något liknande ord. Där blir tex. transvestiter dömda till flera års fängelse bara för dom klätt sig i kvinnokläder. Ska det kallas frihet? Någonstans har jag hört och läst att Khadaffi själv ska vara transvestit (men har ej fått det bekräftat)  att han sminkar sig kring ögonen och går i högklackade skor och det syns ju på bilder ibland så det är också isåfall en motsägelsefullhet i hans strikta könsroller och motarbetande av transvestiter. Han anser också att män ska vara manliga och det är deras frihet men det är många som upplever det motsatta och inte mår bra av detta krav heller.

   Men många saker är väldigt bra. Tex. att han bestämt hävdar att alla mänskor ska äga sin egen bostad men tycker det ska vara förbjudet att äga fler bostäder så man kan hyra ut till andra. Tänk vilken jämlik värld vi skulle ha då, jag drömmer mig bort när jag läser detta och tycker det jag ser är mycket positivt och trevligt! Han anser också att de som är svaga och sjuka och handikappade ska få hjälp men skriver inte riktigt hur det ska gå till och han skriver inte om något skattesystem. Många av idéerna låter ganska kommunistiska som han har. Ingen plats för profithunger och kommersialism.

   Hans syn på den obligatoriska grundskolan tycker jag också är mycket bra. Han tycker att skolan som den är idag där alla elever ska stöpas i samma form är förtryck och diktatur och tycker att skolan borde vara mer individuellt anpassad.

   En sak som han tar upp är att mänskligheten, hela Jordens mänsklighet i framtiden måste skaffa sig ett gemensamt språk så vi alla lätt kan kommunicera med varandra, annars går mänskligheten under. Är han en förespråkare för Esperanto månntro???  En sak som han förutspår är att han tror att svarta mänskor kommer att bli världshärskare, kommer att få massor med barn  och få den stora ekonomiska, politiska och militära makten i världen. Det tvivlar jag starkt på med all fattigdom och AIDS i Afrika.

    Han har även långa utläggningar om kvinnor och kvinnokroppen. Han tycker det är fasansfullt att kvinnor tvingas jobba i manliga yrken och lämna bort barn på dagis. Han tycker att kvinnor ska föda massor med barn och att alla ska vara gifta. Att det är onaturligt och ofritt att välja ett annat liv. Att det politiska systemet bör underlätta för kvinnor att skaffa barn och ha familjer. Till viss del håller jag med honom, men det måste ju finnas äkta frihet. Han nämner inget om att kvinnor bara får barn och har småbarn en begränsad period och sedan kanske vill göra karriär eller om kvinnor som inte kan få barn. Och att vissa inte vill ha barn.

   Han påstår att manliga yrken gör att kvinnor blir fula och utslitna och att deras kroppar inte passar för sådana jobb. Vilka sådana jobb finns det idag? De flesta s.k. manliga yrken idag är ju inte så slitsamma. Ingengörer, reparatörer, chefer osv. Inom många yrken används ju maskiner och hjälpmedel. Isåfall så sliter ju kvinnor ut sig mer i fattiga länder och tex. i Afrika och arabländerna i vardagen med att bygga egna hus, slita och släpa på vattenkrukor, odla egen mat. Ett manligt yrke skulle ju kanske göra att dom slet ut sig mindre, likaså slits ju kroppen ut genom att föda många barn som han förespråkar. Han tycker det är så oerhört viktigt att kvinnan är vacker.Verkar inte förstå kvinnors behov att få utvecklas och syssla med sådant man vill, även manliga yrken. Han verkar inte fatta att kvinnor i många fall strävar efter och trivs med själva att ha manliga yrken. Apropå den kvinnliga skönheten så är det motsägelsefullt också. Det är ju viktigt att röra på sig också och man blir kanske friskare och bygger upp musklerna bättre om man har ett s.k. manligt kroppsarbete än att föda 10 barn.

   På några ställen har han markerat text tydligt i Den Gröna boken, och på ett ställe står det:

´Alla samhällen i våra dagar betraktar kvinnan som en handelsvara. Orienten betraktar henne som en produkt att köpa och sälja, medan Västerlandet inte erkänner hennes kvinnlighet´.

   Jag håller egentligen med honom i bägge dera, samtidigt som jag tycker att det är viktigt att framhålla att manliga personer behöver utveckla sina kvinnliga sidor såsom omsorg om andra, känslighet, vårdande förmågor, intuition, m.m. Vad kvinnlighet är beskriver han inte närmare.

   Samtidigt framhåller han tydligt att kvinnor och män är jämlikar och måste behandlas om sådana, fast är olika.

   Han menar också att kvinnor måste få kunna arbeta när de kan men med helt andra arbetsuppgifter än män och att jobben måste anpassas efter individen. Men verkar inte fatta att vissa kvinnor trivs med manliga sysslor. Barnarbete fördömer han helt.

    På slutet i boken blir jag riktigt full i skratt för på flera ställen använder han exakt samma formuleringar som jag gjort otaliga gånger sedan när jag var barn gällande idrott. Han tycker det är vanvettigt att det finns idrottsarenor där folk sitter och glor på idrottstävlingar. Att mänskor i publiken är lata och inte motionerar och idrottar själva och försöker leva sitt liv genom elitidrottarna. Det vore bättre att alla stolar och bänkar på idrottsarenorna revs bort och att alla motionerade och idrottade efter sin egen förmåga. Att mänskligheten blir dekadent av att vara lat publik även på teatrar och dylikt, att det är bättre att skapa och vara aktiv själv. Det skulle förändra samhället och politiken också menar han.

   Han jämför korkad idrottspublik med folk som röstar på sina politiska ledare i val, lika korkade och passiva och försöker leva sina liv genom någon annan. Bättre att dom själva blir politiskt aktiva och ger fan i att se upp till elitidrottare och politiker. Något sådant yttrande har jag aldrig läst av en politiker allra minst en president som beskyllts för att vara diktator!!! Hur tusan fungerar det här i praktiken? OM det fungerar…. Jag blir mer och mer nyfiken….

   Som en slutknorr på boken skäller och ondgör han sig över boxning och brottning och att det är dekadenta och grymma idrotter som bör försvinna med det snaraste. Och så tar boken bara tvärslut helt apropå utan någon som helst avrundning.

   Det här är en dokumentär DVD-film som handlar om den starka mediacensuren i Italien och är gjord i början av 2000-talet av skådespelerskan Sabina Guzzanti som ser ut att vara i 35-årsåldern. Hon hade tidigare också  jobbat med TV och var skådespelerska och höll på med humorprogram och hon antog utmaningen att göra en TV-serie där hon skulle göra parodi på Italiens president Silvio Berlusconi i den Italienska TV-kanalen RAI3. Men inte kunde hon ana att detta skulle ställa till sådan uppståndelse. Men detta får man veta först en liten bit in i handlingen.

    Men i början av filmen så kastas man in i en slags samhällskritiskt parodierande dragkingsituation där Sabina spelar den flintis presidenten som ska iväg på en presskonferens där han urskuldar sig ihåligt.

    Berlusconi äger den här TV-kanalen liksom så många mediakanaler i landet. Han har en massa underhuggare som ringer upp och hotar personer som kritiserar honom i olika typer av media. Även RAI3 och Sabina blir hotade med rättegång och astronomiska skadeståndsbelopp. Lyckligtvis slutar det lyckligt. Domaren som tar upp fallet dömer att det handlar om humor och parodi och underhållning och måste tolereras inom yttrandefriheten. Medan Berlusconi och hans underhuggare, även sådana som sitter i regeringen påstå att det handlar om förtal, lögner och elakheter.

    Filmen har ett snabbt tempo där många blir arga med mycket fakta staplat på varandra men man hänger med bra ändå. Filmen är textad på svenska.

    I en del i filmen är Sabina ganska påflugen och försöker fråga ut en del regeringsmedlemmar i Italien när de kommer ut från något stort möte om det här med yttrandefrihet men de smiter undan, kommer med dumma eller ihåliga svar eller hotar henne.

    Filmskaparen Dario Fo är också med i filmen och pratar om yttrandefrihet i samhället.

    Även en och annan redaktör för olika Italienska dagstidningar uttalar sig om dilemmat med bristen på yttrandefrihet, hur de blir hotade med stora skadestånd osv. En del tidningar och deras redaktörer prioriterar yttrandefriheten och har råd att betala skadestånd ibland.